söndag 10 juli 2016

Grottan & Friheten



Det är sommar på Österlen och dagarna bara flyger mig förbi. Kanske för att jag haft lite dålig väderkarma. Varje ledig dag har regnet öst ner. Men vet ni, jag har tyckt att det varit ganska skönt. Giltiga ursäkter att stanna hemma och tända ett doftljus. En omättlig längtan efter tystnad och tomhet. 

Min energi snurrar en hel del kring det här med att starta upp inom min digital-nomad-karriär. Det går bra. Jag har tusen idéer.

Igårkväll var himlen svart men regnet uteblev. Jag gick ner till stranden som var folktom en lördagskväll med en känsla av att jag var färdig med att grotta in mig. Redo att ta in mer intryck.

Jag lyssnar på Neil Strauss senaste ljudbok just nu: the Truth. Den har gett mig ganska mycket att fundera över. Varför man är som man är. Varför min största rädsla är att begränsas och inte känna vinden under vingarna - och om det verkligen tjänar mig.

Men som sagt, det är sommar på Österlen nu. Och jag är nog redo att njuta av det. 

lördag 9 juli 2016

Leverrening




En gång om året gör jag en leverrening. Det har jag gjort i kanske fem år. Av alla naturmedicingrejer man kan göra är en leverrening ganska cool eftersom man ser resultaten på en gång när gallstenar kommer ut. Detox kommer in under mitt minimalistiska paraply - jag minimerar gifter i kroppen.

Nu har jag gjort en liten film över förfarandet;

Min film om leverrening ser du här!

torsdag 30 juni 2016

Gudomar





Vem är Gud och hur är jag Gud? Det är sånt jag tänkt på mycket och jag tänkte försöka dela hur jag ser på det just nu. Om du spyr över flummigheten i rubriken behöver du inte läsa visare, it get's way worse...

Jag vet inte hur jag landat i att tro som jag tror just nu, små insikter här och där som talat till mig. Kanske i böcker jag läst. Kanske tagit del av andras tro som lutar åt samma håll. Jag vet som sagt inte, men jag vet att varje gång jag tror mig kommit fram till något stort har ju redan nåt annat geni uttalat det samma. Så om ni ba': 'Var det inte PRECIS det Arkimedes sa?' - så var det kanske det, men jag kan inte minnas att jag tagit del av det.

Jag tänker att jag är Gud över min kropp. Och att jag är som en minipartikel i en cell i annan Guds kropp. Jag tänker inte att kroppen är mitt tempel, utan mer att den är mitt universum som jag regerar över. Jag tänker på krig, att det finns människor som samlas i en grupp utefter en agenda som inte följer ett högre flöde, som bryter sig loss efter egna regler - och det finns cancer. Lite same shit but different.

Klart man vill vara en god regent. Klart att jag vill att mitt universum ska få må bra. Jag vill vara snäll mot det. Jag vill att merparten av alla minipartiklar i min kropp ska tänka att Gud är god och vill mig väl. Jag vill att vi ska jobba åt samma håll och att vi ska vara ett lekfullt universum. Och det finns ju garanterat celler i min kropp som tycker att jag är en halvtaskig ledare och ibland vet man inte riktigt vad som är bäst.

Cellerna i mina naglar kanske tycker att jag är superkass som kväver dem under gelé, eller så är de glada att de får vara fina eftersom de faktiskt har problem med att vara randiga, sköra och spricka. Kanske ser de gelén som andra ser en rullstol - och detta är ett hjälpmedel fram tills vi lyckas hitta vad som egentligen är felet med dem. Det är svårt att veta hur en nagel tänker. Och mitt universum tyckte nog det var en molnig dag när jag satt på flyget till Bali, jeltlaggat och sådär. Men som regent bestämde jag att det var bra för mitt universum ändå, för att det skulle gynnas av sol i februari, salta bad och intensiv vila. Och kliar det i mitt huvud kommer jag be mina fingrar att ta hand om det trots att de kanske inte har nån behållning av det - men jag är nog en sämre gud om jag ska tampas med ett irriterande kliande.

Det bästa sättet att vara en frisk cellnånting i en annan Guds universum är att vårda mitt eget universum. Min kropp, mina tankar, min själ.

Jag tror på universum överallt. Om man ser på grönmossa på nära håll, påminner den inte om en hel skog? Och som Du kan se på bilden ovan (från New Yorks Times) så är en hjärncell väldigt likt vårt universum. Så kanske är vi nån slags micropartiklar (inser att jag kan slänga mig med fel termer här, way out of my comfort zone...) i en annan Guds hjärna.

Har du en gudsbild? Hur ser den ut?


onsdag 29 juni 2016

Midsommar på Selma Spa



Vi är lite experter på Spa, Helena och jag. Vi har troligtvis varit på fler spa än vad jag kommer ihåg. Vi har också våra favoriter, och lite att jämföra med. Favoriten är Asia Spa i Varberg, med Arken Spa i Göteborg hack i häl.

Selma Spa får 3,5 enhörningar av fem möjliga. Läget, mellan sjö och skog var förstås fantastiskt. Maten gudomlig. Ville gifta mig med personalen i restaurangen. Det ska ju sägas att Sunne inte ligger direkt 'på vägen' för någon om det inte är så att man ska just dit. Å andra sidan är det ganska trevligt att resa en bit med en vän man sällan träffar.

Inredningen gillade vi också, på hotellet i allmänhet och även i våra rum. Det är väl det där med spabiten där vi är lite svårtillfredsställda och bortskämda. Selma Spa behöver som spa betraktat uppdatera sig en smula. Här finns inomhuspool och utomhuspool (som borde varit av typen infinitypool för man ser inget av de fina omgivningarna utan just enbart poolkanten när man ligger där och plaskar). Två bubbelpooler. Fyra bastu. Relax. The basics liksom. Sådär att man efter 1,5 timma i spat är ganska nöjd. Vi saknade det lilla extra. På Asia Spa kan man sysselsätta sig i timmar.

Selma spa verkar vända sig till träningsmänniskor. Här finns gym och klasser och när man sitter på terassen kan man beskåda mer ambitiösa dårar rulla stora traktordäck (vi stod över) - däremot var det inte så mycket fokus på yoga, pilates eller tai chi, så som jag gillar det. Jag hade gärna börjat dagen med ett yogapass men det fanns inget. Det finns emellertid trevliga promenadmöjligheter. Det kanske även ska nämnas att barn är tillåtna på Spaområdet de flesta tiderna.

I det stora hela är jag förstås väldigt nöjd. Det var skönt på så många plan att komma iväg, ha all tid i världen att snicksnacka och komma ifatt sig själv en smula.

Vill du se min film från Selma spa så finns den HÄR.

Hemma, trots allt



Jag åkte hem från semestern en dag tidigare än jag tänkt. Efter nätter på golv, soffor och hotellsäng ville jag bara hit. Till det vit-grå-beiga tomma kala där alla tankar får plats. Till välbekanta linnelakan och doft av te. Till den gråa mjuka pyjamasen som är min hemmauniform. Till tystnaden som är min. Till mig.

Jag åkte från Göteborg till Ystad och lördagskväll när allt var åskväder. Jag älskar åskväder. Energierna som frigörs som känns i hela mitt system. Skådespelet som ger vetskapen att det finns så mycket större starkare saker än oss människor. Jag finner nån slags trygghet i det. 

Jag åkte ju till Göteborg med en känsla av att vara förvirrad över vad som var hemma, egentligen. Nu har jag landat i min egen sanning, den där tron på att vi alltid är just där vi är ämnade att vara. Just nu är jag hemma här. I det grå-vit-beiga tomma kala. Hemma i mig.

onsdag 22 juni 2016

Minimalistiska packningstips



Eftersom jag roadtrippat iväg har jag förstås packat. Därmed blev det min tur att göra en sån där video som jag själv älskar att titta på. Nämligen en packningsvideo! Jösses vad många minimalistiska packningsvideos jag sett, som en besatt. Det märkliga är hur tydligt det blir hur olika vi tänker som minimalister. Jag såg en extremminimalist ha med sig strumpor, långkalsonger, multiverktyg och mössa till Thailand. Ni kan vara säkra på att om jag bara haft en 20 liters väska hade jag utelämnat samtliga av de sakerna.

Men poängen är ju att vi inspireras av varandra! Och vem vill inte vara ett ess på att packa. Mina packningstips hitta du HÄR.

(Den högst relevanta bilden: när man väl kommit fram till målet, druckit ett par glas rödvin och testar romerska ringa. Ni vet)

Bubbel & stekfett



Vi ska prata stekfett men vi börjar med bubbel. Jag är i Göteborg - as you may know - och första kvällen landade jag hos min vän Sofia i hennes jacuzzi och en hel del bubbel. Ni förstår, Sofia jobbar som eventkonsult och hade kvällen innan haft en kurs i sabrering. Det hade blivit en del sabrerade flaskor över. Om man sätter skaftet på en tesked ner i halsen på flaskan håller den bubblorna. Jag fattar absolut inte hur, men det fungerade, och det får ju anses som ett fint tips för alla champagneflaskor som inte går åt i stunden.

Nu över to the stekfett to end all stekfett, det vill säga stekfettet som tål betydligt högre temperaturer än alla de andra: Klarat smör. Även kallat skirat smör. Och ibland, något felaktigt kallad ghee. Ni vet ghee som i ayurvedisk mat som egentligen är gjort på fermenterat smörmjölk och är en konstart att framställa, men oftast talar man om fuskvarianten som är just klarat smör. Där man genom upphettning separerar vatten, proteiner och laktos från själva fettet, varför klarat smör ofta tåls av laktosintoleranta. Jag har gjort en liten film om hur man gör klarat smör och ni ser den HÄR.

söndag 19 juni 2016

Hemma what?



Jag är i Göteborg. Fasen vad jag älskar Göteborg. Tänk att alla är så genuint trevliga i Göteborg. Går på stan själv en söndag i regnet och varvar shopping med fika. Och känner mig hemma. Med en känsla av brustet hjärta. 

Det har ett pris det där med att sakna rötter. Jag hittar aldrig riktigt hem. Jag vet aldrig var jag ska stanna lite längre.

Just nu vill jag ha Göteborg som min stad. Med vännerna, puls och ett sammanhang. Jag vill ha Österlen för själen. För att känna mig jordad. Och jag vill ha Bali. För hjärtats skull, antar jag. 

Decisions.

tisdag 7 juni 2016

Måste man lita på folk?


Igår pratade jag och en vän om tillit och jag fastnade på lite på det spåret och vill dela mina tankar med Er. Det hon sa, som är något folk ofta säger var: Hur kan man någonsin lita på någon efter att man blivit sviken? Ni har hört det förr. 

Jag gick till en terapeut för flera år sen i avsikten att reda ut röriga familjerelationer. Den biten landade i nåt 'Live and let Live' - att betrakta människor som lite handikappade och acceptera, eller strunta i dem. Och sen pratade vi i stället om mina dejtingmönster. Terapeut-Lennarts teorier landade i att jag höll mig undan relationer för att jag hade bristande tillit pga att jag aldrig känt tillit som barn. Så här i efterhand vet jag inte om jag tror på det. Eventuellt har jag missförstått tillit totalt och vet inte vad jag pratar om. Får vara ödmjuk inför det. Men.

Kan man någonsin lite på någon till hundra procent? Nej. Jag tror verkligen inte det. Och förlåt om jag raserar nåt här - men andra människor har sina liv, sina vägar, sina kall och fattar sina beslut så gott de kan av anledningar du inte alltid kommer kunna se. Deras jobb är inte att finnas för din skull. Att vara pålitliga. De har en egen agenda där du inte kommer först. De måste komma först i sina egna liv. De är förstås önskvärt att man i vissa roller är tillförlitlig, men det är ju inte alltid så. Om man förväntar sig det av andra kommer man bli besviken.

Är tillit oviktigt? Absolut inte. Jag har emellertid fått för mig att det är viktigare att känna tillit för processen än för människor. Känn tillit till ödet, om du nu vill kalla det så. Känn tillit till att allt som sker faktiskt är det bästa, även när du först kan se det efteråt. Känn tillit till din egen förmåga. För om du gör det, om du bär din egen sanning, då har du inget behov av att någon annan ska göra det åt dig.

Det är fint med samhörighet. Fint att mötas och växa tillsammans. Och jag tycker att det är synd att vi ibland tror att det handlar om vad andra ska göra för oss och åt oss. Samhörighet handlar om att vara tillsammans. Allt annat, åt vilket håll det än lutar, är bonus.

You are the one you've been waiting for.

måndag 6 juni 2016

Att hitta till Bali


Det fanns en resebyrå i en korsning på Olof Palmes gata i Stockholm. Jag var 19 år, jobbade på Mc Donald's på Medborgarplatsen och bodde på Lidingö. Jag minns inte vilket ärende jag hade vid Olof Palmes gata men jag minns resebyrån på hörnet sådär som jag minns alla de stunder då man hör en glasklar röst i huvudet som säger hur saker ska vara. 

Har ni hört den rösten? Vissa tror att det är Gud, jag tror att det är vårt högre jag som ger direktiv. När jag fick cancer och opererade bort min livmoder ljöd rösten tydligt och klart i mitt huvud: Du behöver inte sörja detta, det kommer alltid finnas barn som behöver dig och du kommer alltid kunna ha så mycket barn som du vill i ditt liv. Jag sörjde aldrig. Jag vet inte vid det här laget hur många barn jag älskat som om de vore mina egna, men det är ett rejält gäng.

Hursom, den där sensommaren 1995 i Stockholm såg jag planscher på Bali i fönstret på resebyrån och rösten ljöd: Stanna! Titta! Bali! Dit ska du åka, och det kommer att betyda nåt! Där och då trodde jag förstås att jag var kallad till Bali om ett år eller så, men det kom att dröja nästan 20 år. Ett tag tänkte jag att jag nog bara inbillat mig. Folk sa att Bali inte var nåt vidare. Sen bombades det där. Sen läste jag Eat, Love and Pray och visste förstås att Bali var för mig. Resan blev aldrig av, jag såg liksom inte hur den skulle bli av förrän 2013 då jag tänkte på att det var märkligt att jag reste så lite med tanke på hur mycket jag tyckte om att resa. Jag kände att det var dags att ändra på det.

Jag kände att allt jag behövde var att köpa en flygbiljett. Resten skulle ordna sig. Jag köpte en biljett bara så där, till Bali förstås, med ett års framförhållning, för en resa på fem veckor. Jag reste själv och var själv första veckan men flera vänner kom att möta upp i omgångar. Jag älskade Bali. Visste att jag skulle åka tillbaka. Nu i vintras var jag tillbaka och jag vet fortfarande att jag ska tillbaka. Jag har hittat mitt happy place. På vilket vis Bali i slutändan kommer betyda något vet jag inte idag.